Sundsvall

Kom precis hem från mitt gig i Sundsvall. Jag , Tobias Persson och Yvonne Skattberg körde på Casino Cosmopol igår under Norra Brunns flagg. Det blev väldigt lyckat. Jag var lite orolig till en början eftersom dukningen av borde påminde mig om företagsevent men när sedan bargästerna kom ner och fyllde upp lokalen så blev det perfekt. Inledde med lite improvisation och fick fäste på några tjejer som kom från ett företag som tillverkade maskiner till pappersindustrin. Jag höll på där en stund och fick till lite skämt. Sen testade jag lite nytt som jag skrivit och avslutade med en lång macka säkert material. Jag tror fan allt fäste. Toppen. Glad recension och en fyra i Sundsvalls tidning också. Så jag får va nöjd. Brukar inte länka till recensioner men jag blev glad av denna.

Jag är som marknaden

Nu är jag uppåt igen. Det gick nämligen mycket bra på Norra Brunn ikväll. Så enkel är jag. Bra kväll överhuvudtaget med Ami Hallberg Pauli, Lasse Nilsen, Dominik Henzel och jag. Mycket folk och mycket skratt... Det gick väldigt bra för alla och så drog ingen över tiden. Alla körde sina set exakt. Mycket bra. Tvärtom mot förra veckan alltså. I morgon kör jag i Sundsvall på Casino Cosmopol. Ser fram emot det.

Jag tog bort ett inlägg precis

Läste mitt inlägg om Norra Brunn tidigare.... Ibland skall jag bara vara tyst känner jag och inte skriva så mycket. Det där är tankar som jag bär inom mig och dom borde ha stannat där så sorry.

Fest

Såg att någon lagt upp denna scen från Fyra Nyanser Av Brunt på Youtube. Den är väldigt rolig tycker jag. Notera dörrklockans melodi. Tomas skrev och döpte den till Anna Landins Theme. Hade vi givit ut filmens musik på CD så hade den lilla tondöva visan garanterat varit ett eget spår.

Jeanette

Nu tycker jag att vi inte pratar mer om RSS feeds. Det finns så mycket annat att prata om istället. Jag kan berätta att jag återigen har varit i Göteborg och filmat. Det finns i och för sig inte så mycket mer att säga om det. Jag har filmat. Jag har jobbat. Och imorgon kör jag på Norra Brunn igen. Sist gick det inte så bra, publiken var helt klar med kvällen när jag gick på och så fick jag för mig att precis alla hört hela min akt förut. Man kan säga att jag hade dåligt självförtroende. Första akten var dessutom en timma och femton minuter lång. Det är helt åt helvete. Ursäkta språket. Jag gick på tjugo över tio efter att John Houdi fått till stora skrattfesten med publiken uppe på scenen i över en timma. Sen kom då jag alltså. Usch! Det ordet summerar det hela ganska bra tycker jag. När jag kom hem så ville jag sluta med stand up men imorgon kör jag igen alltså. Och i övermorgon kör jag i Sundsvall på Casinot. En komikers logik. Nu tycker jag ni skall lyssna på denna spanska sång. Videon vittnar om att det var enklare att göra underhållning förr. Den är lite stel kan man säga. Men låten är bra. Eller den är gammal i alla fall. Precis som jag. Vintage.

Korta eller långa RSS feeds...

Jag har fått flera påpekanden angående mina korta RSS feeds. Man vill ha långa. Man vill kunna läsa min blogg under en flik utan att ens behöva besöka sidan. Det skall gå snabbt, vara modernt och osa IT know how. Men jag är tveksam. Hur många bloggar orkar man scanna av under en dag? Om man har lagt upp bloggar med långa RSS feeds så antar jag att man kan scanna av hur många som helst. Men är det meningsfullt? Bilr det inte lite för mycket "personliga reflektioner" då.

Jag vill inte lägga ut långa RSS feeds för jag vill helt enkelt att ni kommer hit. Det får ta lite tid att besöka min blogg. Det blir mer rättvist så. Ni skulle bara veta hur lång tid det tar att göra den.

Med all respekt för er tid så... men här effektiviseras ingenting.

puss

Jag börjar bli sliten tror jag...

Driftsstörningar

Jag försökte få min blogg att hamna under min egen domän men misslyckades med det. Därför var min blogg helt plötsligt borta. Men nu är den som ni säkert ser tillbaka. Jag kommer att pula lite mer med det här så det kan hända att den försvinner igen under någon kort period. Inget att oroa sig över. Jag håller inte på att lägga av utan vill bara leka lite.

Idag var jag med och provfilmade ungdomar till Kenny Starfighter. De var väldigt duktiga och det var roligt att börja läsa scenerna ur manus. Jag hade velat dokumentera dagen men eftersom castingprosessen inte är klar så blev det ingen bild.

Just nu tittar jag på Herkules Jonssons storverk i logen på Oscars. Det är utan tvekan min favoritjulkalender där Tage Danielsson förvandlas till en sjuåring. Tage är grym trots att den tekniska kvaliten är under VHS nivå. Det är väldigt roligt när han vill betala bensinen på macken med dubletter av sina filmisar. "Du får Manolito!"

Vi som inte var på Filmgalan...

...jobbade istället och kan visa lite hur det egentligen är att arbeta med film. Här ser vi ljudavdelningen i samtal med scriptan under avslappnade former mellan två tagningar. Idag var vi på sk location. Det betyder att vi inte var i en studio utan att vi filmade ute i det fria eller för att vara mer exakt inne i ett hyrt hus och att dessa två filmarbetare fick spendera arbetsdagen inne på en främmande människas toalett. Regissören sitter normalt bredvid scriptan under tagningarna och det är han som följdaktligen har "hedersplatsen". Det är roligt med film.

Unyielding - En lång backstory

När det gäller musik i sammanhang som jag medverkar i så brukar jag inte ha så mycket att säga till om. Jag är kanske inte så bra på det. Eller så anser andra att dom är bättre på det helt enkelt. Jag vet inte. Men vid ett tillfälle har jag fått igenom min vilja. Jag hade länge känt att jag måste få någon att sjunga en av mina favoritlåtar. Unyielding med Carla Thomas. Jag fann den låten under mina år som Stax fanatiker. Då gick jag runt i skivaffärer i bla England och köpte allt från Stax som jag kom över. Begagnat såklart. Jag gick i vad man kallar för snorkråke-affärer. Alltså affärer med skivor som samlat så mycket damm så att man får enorma snorkråkor i näsan när man börjar bläddra sig igenom backarna. Jag läste allt som fanns att läsa om det lilla skivbolaget från Memphis och jag tycker fortfarande att det är en fascinerande historia. Att skivbolaget också lanserade världens coolaste logo är ju naturligtvis bara logiskt.

Men jag kom alltså över en skiva av Carla Thomas som heter Memphis Queen och den är producerad av Al Bell och Don Davis. Don kom från Detroit och Motown och tog med sig lite av Detroitsoundet till Stax. Tanken var nog att sammanföra soulsoundet från norr med södern. Det kanske inte gick så bra för jag har aldrig hört att den här skivan skulle tillhöra en av Stax höjdpunkter men jag tycker nog att den gör det och jag har som sagt burit på en önskan att få höra någon sjunga Unyielding från Memphis Queen i något publikt sammanhang. Framförallt för att den är så jävla bra men också för att få ut något av den här Stax fixeringen som jag burit på så länge. Men ingen lyssnar som sagt på mina musikaliska önskemål. Utom vid ett tillfälle. När vi gjorde Tältprojektet 2005 så lyckades jag sälja in Unyielding på Charlotte Perrelli. :-) Vi gjorde ett sk soulmedely med en massa vanliga soulhits under ledning av Percy "Black Moses" Nilegård... Men det första sångnumret blev en låt som garanterat ingen i publiken någonsin hört tidigare. Min favorit. Unyielding.



Av all min kärlek till Stax och Carla Thomas så blev det alltså 45 sekunder med en höggravid Charlotte Perrelli i Tältet 2005. Jag vet inte... Det kändes inte som om någon riktigt tog den här låten på allvar. Det kändes inte som om någon riktigt förstod när jag försökte förklara storheten i den. För mig är den gigantisk. Jag kan mena allvar med vissa saker även om jag själv väljer att larva mig i kätting och skrika citat ur filmen The Warriors samtidigt. Jag är komplicerad... En lång backstory är det i alla fall.

Att våga möta sina demoner

Jag har aldrig uppskattat mim eller så är det precis det jag har gjort. Jag har i alla fall varit kluven. Så kan vi säga. Mim är ju vidrigt men samtidgt lite roligt. Jag har i alla fall inte kunnat avfärda mimen helt så därför framförde jag en önskan till prouktionsteamet i Hjälp om att få göra en mimsketch fullt ut när vi skulle spela in omgång 2. Det gick dom med på. Jag ville inte att vi skulle använda statister. Utan det skulle ske på riktigt. Bara jag, ett torg och flanerande männsiskor. Jag valde den värsta sorten av mim. Nämligen den som förföljer och härmar andra människor. Det är den jag sett mest av. Framförallt i Barcelona.

När vi var klara så hade jag nästan åkt på spö av en genuin mimhatare som attackerade mig trots att han såg filmkameran. Men det som var mest förvånande för mig var att jag faktiskt var väldigt bra på detta. Jag var grym. The natural. Det oroar mig lite. Jag har helt enkelt talang för torgmim. Det var en oväntad och lite obehaglig upptäckt. Nu har jag i alla fall sagt det och bilderna (foto: Frida Von Koch Hasselwall) talar ju sitt tydliga språk. Jag har hittat hem.

Post Idrottsgalan

Jaha. Så var idrottsgalan över. Tackar för alla kommentarer. Speciellt de glada naturligtvis. Många glada tjejer noterar jag och inte lika glada killar. Det är en surrealistisk upplevelse att göra ett inslag under en sådan där gala. Jag ångrar det inte men... Inget man bör göra för ofta. Då riskerar man att bli ett nutcase. Jag väntade säkert åtta timmar på att få gå upp och riva av mina minutrar. Vankade fram och tillbaka under lysrören. Drack kaffe så jag började skaka. Pissade var tionde minut och så hann jag fundera ganska mycket. "Hur i helvete kunde jag tacka ja till det här?" Men några svar hittade jag ju inte. Jag bara ställde mig frågan. Om och om igen.

Jag borde naturligtvis tänkt på den oerhörda exponering den här galan har men som alltid så tänker jag. Det är bara en som tittar. En person. Alltså jag är ju inte dum men det är ett sätt som jag använder mig av för att förhålla mig till publiken när jag spelar. Jag tänker ofta så i alla fall och så fantiserar jag ihop hur den personen ser ut och är och så spelar jag för den enda personen. Bara den. Igår så var den personen en tjej så jag är ju inte helt förvånad över att det är mest just tjejer som reagerat positivt.

Skickar med en bild på Claes Malmberg som visar ganska bra hur det känns att göra något så fint som ett inslag på en idrottsgala. Vi artister är helt enkelt bara självplågare. Det är det enkla svaret till "Hur i helvete kunde jag tacka ja till det här?"

På väg hem igen...

Jag har skrivit lite repliker till Kenny Begins i en vecka nu och har precis blivit klar med det.

Nu slog det mig däremot att jag faktiskt skall medverka på Idrottsgalan på måndag. Jag har skrivit färdigt på Kennymanuset nu och då flöt nästa punkt i jobbagendan upp. Idrottsgalan. Kastade mig in i det och så fick jag ont i magen. Läste om Grammisgalan på nätet idag och då ångrade jag mig lite. Varför ska jag dit och utsätta mig?

Jag kommer köra lite ur min enmansföreställning tror jag. Se det som ett tack o hej från den. Har kört den i tre år nu och tror att jag tar och avslutar den i och med detta lilla framträdande. Den där monlogen har varit sanslös. Började i Göteborg på lilla Lisebergsteatern, flyttade till Rival i Stockholm, sen till Chinateatern och till sist körde jag den på Cirkus. Alltid fullt.

På Idrottsgalan blir det några minuter ur den och lite dans. Jag har skrivit om texten en aning så att den passar bättre i sammanhanget. Dom kräver att jag håller mig kort vilket är ett problem. Jag gillar att bre ut mig när jag väl står på en scen. Det är ofrånkommligt.

Däremot gillade jag mailet med kallningen. Dom kör mig i taxi till olika adresser i två dagar. Allt schemalagt in i minsta detalj. Det är skönt. Allt jag behöver göra är att levera och ha ont i magen i några dagar. Sen är det över och allt handlar om nästa gala. Vilken det nu är. Filmgalan kanske. Facebookgalan. Connexgalan... "årets mest aggresiva biljettkontrollant"

Jag gillar verkligen detta torg

Det här torget gillar jag jättemycket. Bilden gör det inte riktig rättvisa. Det är än mer fantastiskt live. Jag tror att det är belysningen. Det känns som att stå i en kuliss. En gigantisk teaterkuliss. Belysningen och vägarna som löper in i bild. Det blir ett fantastiskt djup när man står och tittar. Fönstren. Tvätten. Soporna. Klottret. Det finns ingen scenograf som kan toppa detta. Jag vågar nästan utse detta till mitt favorittorg. Nästan. Naturligtvis skall det besökas på kvällen. Adressen kollade jag inte upp. Området är i alla fall La Ribera. Jag chansar på att det är Placa del la Llana. Jag har nog lagt upp en bild på det tidgare men en man i fönstret. Han var inte där igår. Men det gjorde inget.

Beach-poker

Under min promenad idag så upptäckte jag dessa seniorer som valt en alldeles utmärkt plats att spela kort på. Jag kollade in dom en stund och funderade. Det finns ju hopp när man ser dom, menar jag. Så här vill jag vara när jag blir gubbe på riktigt. Jag vill också dra ut pokerbordet i sanden och spela i solen. Dom hade en väldigt skön stil. Korten slängdes aggrersivt och snärtigt i bordet. Som om dom fäktades.

Nu tar jag USA - eller fyra is the magic number

Det här blir min amerikanska debut. Jag gör den under Superbowl. Jag skall erkänna att i min fantasti så har debuten sett lite annorlunda ut. Mer grandios... :-) Men nu blev det som fläck. Eller rättare sagt, fläckens röst. Voice of the stain. Rollen som "The stain" krävde audition. Jag gjorde den sjuk hemma i sovrummet med min MP3 spelare. Skickade filen till New York via The Internet. Byrån konfererade och spelade upp filen ett flertal gånger i sitt konferensrum. Hela Saatchi & Saatchi var inblandad. Man hade fler kandidater men uppskattade ordet "fyra" som hördes i min audition. "We got something here... fyra. That´s funny. Fyra. What does it mean? Nothing. It's just funny. Fyra." Dom tog beslutet att satsa på mumlet med ordet "fyra" i. Resten är historia kan man säga. Filmen är regisserad på plats i New York av Calle Åstrand. Själv fick jag dubba skarpt i en skrubb på Odengatan. Gjorde dessutom ett flertal varianter av ordet fyra som ett tack för förtroendet åt byrån och nu är det alltså Superbowl som gäller. Tänk om folk säger... "Visst filmen är bra men det är något med fläcken. Vi vill se mer av fläcken. Get us the fläck. We need more of the fläck. Who´s doing the fläck? It says fyra. That´s awsome! Put him on Letterman"

Reklamfilm

Hittade precis flera gamla reklamfilmer som jag regisserat. Bla denna med Robert som jag gjorde tillsammans med Calle Åstrand. Jag minns att vi hade ett helvete att klippa ner den till 45 sekunder. Jag tror vi gjorde en version som blev en och en halv minut. Uttrycket fulöl hämtade Calle och Jag från knarkarordet fultjack. Minns också att en kille på reklambyrån tog fram jättefina loggor för fulölet som hette Ostöl. Fast på tyska då. Käse... något. Dom fick vi inte använda för Spendrups... En annan rolig sak som hände var att Ulf Spendrup klev rakt in under tagning och ställde sig mitt i rummet framför kameran och sa "Hej, vad händer?"

Tack för i år.

Sista inlägget för i år. 2007 är snart slut. Ingen är gladare för det än jag. 2007 var inget roligt år för mig privat så jag hoppas ju att 2008 blir bättre. Next liksom. Nu skall jag i alla fall iväg och köra Stand Up och sen börjar min julledighet på allvar. Den startar alldeles efteråt faktiskt. Jag skall hooka upp med min kompis Bersan och ta en sk "julöl" Det betyder att vi skålar in julen i väldigt många öl och säkert också en del Whiskey. Sen dansar vi juckdans till gammal disco. Välbehövligt och bra. Så... Jag hör av mig efter nyår igen. Då skall jag till Barcelona och skriva Kenny repliker inför vårens inspelning och fundera på om jag kan hitta på något kul till Idrottsgalan. Tills dess. Tack för denna höst. Hatten av. Bock. Min julklapp till er blir denna film med Robert som jag filmade under inspelningen av Torsk på Tallinn.

Norra Brunn ikväll

Nu smet jag undan precis. Jag satte mig för att förbereda mitt gig på Norra Brunn men så hamnade jag här i bloggen istället. Det är tråkigt att förbereda sig. Det är som en gammal läxa man helst smiter ifrån. Jag körde ju för en vecka sedan och det blev inte världens bästa gig så jag har all anledning att skärpa mig men av någon anledning så orkar jag inte skärpa mig. Det får fan gå ändå. Jag vill ha jul nu. Inte sen. Nu.

Men jag har jag kommit på en rolig idé. Jag tänker hålla ett påtvingat jultal åt något företag som är där ikväll. Bara gissa en årssummering åt dom och om dom och med dom. Det kan bli kul. Alla jultal låter ju likadant. "Det har varit en tuff tid men vi har lyckats tycker jag. Vi har slagit underifrån och visat vad vi kan. Det har varit tufft men visat att vi i det långa loppet är winners. Vi är inte där ännu.... men vi är på god väg. Tyvärr har vi ju fått skära en del i personalen sen förra julen, mina tankar är hos Olle som tyvärr inte kunde fortsätta hos oss men som lär vara på bättringsvägen efter den där konstiga olyckan i hisschaktet. Min förhoppning är att det räcker med nedskärningar nu. Jag kan inte lova något men om vi alla gör det där lilla extra i vår efter vår välförtjänta juledighet så är jag övertygad om att vi har all anledning att vara stolta när vi vi skall summera 2008 nästa år. Kanske. Skål. Med dom orden så ber jag att få tacka för mig. Jag måste hem till frugan men ha det riktigt skojigt nu ikväll. Britt Marie betalar för maten på sitt firmakort. Spriten tar ni själva. God Jul. Taxi!

Julfest eller Danderyd?

Ikväll kör vi årets sista föreställning på Oscarsteatern och jag undrar nu om jag kommer att få uppleva julfesten i år eller om det kommer att bli som förra året. Då hamnade jag på akuten istället? För exakt ett år sedan så klappade jag ihop uppe på scenen mitt under föreställningen. Jag gjorde en scen i slutet av första akten då jag är ensam på scenen och plötsligt började hela lokalen att snurra. Det var inte så roligt. Först skrattade folk men sen tystnade dom och började undra istället. Jag raglade rätt ordentligt. Lyckades i alla fall ta mig ut efter att ha kortat lite i texten. Men sen så fortsatte det att snurra. En ambulans kom och körde mig till sjukhuset och min inhoppare Fredrik fick göra min roll i andra akten.

Akuten blev det alltså. Istället för julfest. Jag låg där på en brits i åtta timmar utan att få vård. Jag låg på den där gröna galonbritsen med elektroder kopplade till mina man-tits och stirrade upp i taklampan. Två lysrör med rutig insats av metall. Då och då tittade de in någon. Jag antar att dom ville förvissa sig om att jag levde.


"Läkaren kommer strax..."


Sen försvann dom. Vita rockar som fladdrar till i dörren. Som spöket Laban.


"Läkaren kommer strax..."


Läkaren kom aldrig och när jag fick nog och sa att till att jag gick hem så svarade dom


"Om du går hem nu så tar vi inte ansvar för vad som händer..."


Det lät som ett budskap från maffian. Det satt en tant bakom någon disk där och levererade hot. Men jag tog chansen och än idag har ingen från Danderyds sjukhus varit hemma hos mig med ett avskuret hästhuvud så... Ett år idag alltså. I år hoppas jag på att få vara med om julfesten istället. Men man vet aldrig. Jag fick en känning igår när jag spelade. Jag skrek på Gerd Hegnell och fortsatte vråla trots att luften tagit slut sedan länge. Det gungade till ordentligt men jag fick styr på mig. Det ligger och väger. Jag känner det. Inget är säkert. Det kan bli en repris från förra året. Då kommer jag att ligga där igen och tanten från disken gör entré in till behandlingsrummet...

"So we meet again mr Rheborg... I´m afraid it´s gona be a long night for you"