Raw ikväll

Denna vecka har blivit en standup-specialvecka i det att jag kör enbart på teatrar. I tisdags så körde jag på ett fullsatt Intiman med Adde Malmberg, Fredrik Andersson och David Batra. Det blev väldigt lyckat tyckte jag. Hoppas att det blir bra ikväll också. Då kör jag på Göta Lejon med Mårten Andersson, Soran Ismail och Craig Campbell. Aldrig sett honom. Men han lär vara bra. Dessutom kommer han från Canada. Det värmer lite extra. Jag har släkt där nämligen. Jag kan tänka mig att jag kör en speedad 20 minutare eller en halvtimma. Jag vet inte ännu. Vi får se. Vi syns.

Tom Coughlin drar sig tillbaka från familjen för att spendera mer tid med laget

Dessa helger

Det är sportlovsvecka men jag är en usel planerare så denna vecka är fylld med ströjobb när jag egentligen skulle åkt iväg och åkt skidor. För det är det jag egentligen vill. Jag vill ha frisk luft i ansiktet. En kall frisk vind. Stå på en fjälltopp och känna ren luft. Det vore något. Det är mitt sätt att definiera livet just nu. En vind som smeker ansiktet. Men min oförmåga att se helger i kalendern, jag använder ICal, gör att jag ständigt bokar in saker av misstag då det är helg. ICal borde tänka på att markera ut helgerna. Nu sitter jag här och har en förfrågan på att öppna för Dylan Moran första och andra juni. Då är min fråga. Är det helg då? Jag vill inte jobba helger mer. Hela maj och juni är fylld med lönn-helger som ligger och lurar. Som minor i kalendern. Pingst och allt var det är. Jag vet inte. Hjälp mig. Är det helg då? Är det röd dag så tackar jag nej helt enkelt.

"Titta där kommer ju Kenny!"

Idag stötte jag ihop med skådespelaren Per Svenson på Dramaten. Vi har jobbat ihop flera gånger. Bla i Håkan Bråkan men också i kommande Kenny Starfighterfilmen. Per guidade sin dotters dagisklass runt på teatern och blev jätteglad när jag passerade för då kunde han ju visa dom något roligt istället för Dramatens gamla sammetsridåer.

-Titta Där kommer ju Kenny Starfigher, sa han glatt.

Barnen vände sig om och tittade.

-Vardå?

-Här, sa jag.

Barnen tittade på mig men jublet uteblev. Dom kände inte igen mig. Jag försökte ruska på huvudet och säga Wollie Bollie men det bet inte. Utan dräkten - ingen magi. Så är det. Jag lommade därifrån och barnen fick fortsätta titta på teaterkläder från 1910 i teaterns museimontrar.

183 dagar

Idag börjar 183 dagar som jag spelade in för över ett år sedan. Några kalla nätter minns jag särskilt väl. Jag satt och frös i "värmebussen" mitt på avenyn och tittade mot ett tomt Ruby, där jag brukar köra standup. ( Jag kör där 19 feb igen) Nu har jag sett de tre första avsnitten av 183 dagar och tycker att jag sköter mig bra. Jag gillar att variera mig och i 183 dagar är det en annan sida som visas upp. Jag dyker upp i avsnitt 2. Nästa vecka alltså.

Tillbaka i soprummet

Äntligen får jag ladda upp i mitt soprum igen. Stadsteatern har ett soprum där jag alltid brukar ladda upp inför föreställning. Jag har använt det vid varje produktion som jag gjort på stadsteatern sedan 2001. Det ligger intill lilla scenen. Tyvärr så spelar jag på Bryggan nu men det hindrar ju inte mig från att smita ner till Lilla scen och ladda upp i deras soprum. Om ni inte känner till vad jag menar med mitt soprum så lyssna på det första inslaget i mitt sommarprogram från 2006 så förstår ni. Bilden ovan är från igår och bilden under från 2003. Soprummet är the shit. (Jag har dessutom en betydligt bättre digitalkamera nu än 2003)

Kenny på Stadsmuseum

Jag blev intervjuad av SVT's Bobster i tisdags. Dom besökte den nya Kenny-utställningen. Här kan du se intervjun. Wollie Bollie!

Mellanrum - The Soundtrack

Jag lägger upp en länk här till Spotify. Det är vår referensmusik som vi använde under repetitionerna. Vi började varje dag med att spela lite musik för varandra och en del av de låtarna lade vi upp på en gemensam spellista. Lyssna in dig och kom sedan förbi Bryggan och titta.

Ännu en premiär avklarad

Så då var man äntligen på andra sidan och kan börja leva igen. Tror inte ni förstår vilken mental storm man går igenom innan en premiär. Speciellt en sådan som vi hade igår. Jonas Karlssons pjäs är allt annat än lättspelad och vi är i en pytteliten lokal så det känns som att filma en 70 minuter lång tagning med kameran i ansiktet. Det går inte att slappna av en enda sekund. Men den är bra. Jonas text är helt klart skarp och så är den musikalisk. Jag tycker att han har ett eget sound på det han skriver. Den är annorlunda. Kom och titta.

The Onion är helt enkelt bäst

Sony Releases New Stupid Piece Of Shit That Doesn't Fucking Work

Stadion Torsdag 17.20

Jag tog denna bild på väg hem. Jag tycker den beskriver väldigt bra hur jag känner mig när jag åker hem med tunnelbanan efter en dag fylld med repetitioner inne i en mörk och tom teatersalong. Klicka på bilden så blir den större.

Bröd

Jag är helt stressad för vår kommande premiär och försöker hitta olika sätt att tänka på annat. Ikväll blev det bröd. Jag har bakat eget valnötsbröd. Se så fina dom blev. Jag känner mig som Kaminmannen.

Kenny blir kultur

Stockholms stadsmuseum öppnar en utställning med rekvesita och kläder från filmen Kenny Begins. Är man fan så är det helt klart värt ett besök.

Läs mer här.

Your Protector

Fleet Foxes

Tre veckor kvar

Vi har tre veckor till premiär av Mellanrum. Det är den värsta tiden. Man börjar förstå men kan inte få till det. Texten sitter inte och man vet knappt vart man skall stå eller gå. Man väntar på sitt eget lilla repetionsgenombrott då man kommer till nästa nivå. Där man kan börja leva på scenen. Snart så... Men glasögonen kom i alla fall på plats idag. Alltid något.

Sydafrika och musikinspelning

Jag har varit runt lite. Besökte Sydafrika under en helg för att regissera en reklamfilm. Det var första gången jag var där. Jag har ju hört hur fint det skall vara. Det är det ju. Naturen är otroligt vacker men man blir ju lite skrämd av att alla hus är inhängnade med murar, galler, taggtråd och elstängsel. Det känns ju inte så förtroendeingivande eller inbjudande direkt. Eller den enorma kåkstad som man passerar på väg in till stan från flygplatsen. Det lär vara stans bästa partyområde enligt vår guide. Så visst. Kalas. Res utan barn bara. Grym resort. Fantastiskt vin och stark sol. Allt en svensk behöver.


Men igår så var jag hemma igen och då fick jag spela in ledmotivet (kan man säga om man vill vara pretentiös) till Kenny Begins. Jag sjöng alltså. Eller skrek. Jag tyckte jag öppnade bra tills Clarence informerade mig om att jag låg en oktav för lågt. Se där ja... Upp ett par pinnhål alltså och sen släppte jag loss mina stämband. Det kommer att bli kanon... sa dom. Det saknades inte en enda elektronisk låda i den där studion. Jag fick för mig att jag kunde välja hur jag skulle låta. Gör mig till Barry White här och sen till Celin Dion i refrengen. Ok. Ett två....

Hur det låter och vad det var får låt får ni höra när filmen kommer.

Doris Svensson

Trevlig bieffekt efter att ha sett Stjärnorna på Slottet igår. Vad jag förstår så spelar Loffe trummor på denna skiva. Den är väldigt bra. Jag gillar Doris röst.

Ensamseglaren 34 - 38 (sista)

Eskilstuna & Uppsala

Jag skall göra två standupföreställningar tillsammans med Dominik Henzel i vår. Den ena i Uppsala (1:a april) och den andra i Eskilstuna (2:a April). Jag och Dominik möttes första gången 1987 på en provfilmning för en ungdomsfilm som hette Mr Big. Jag var helt grön och hade aldrig filmat förr. Dominik var rutinerad från filmen G och var yvig, högljudd och oartig. Vi gjorde några scener ihop och fick sen vi varsin roll. Jag upplevde att vi var extremt olika men av någon anledning blev vi ändå vänner under inspelningen och har så varit sedan dess. Kanske beror det på att vi delar samma syn på humor. Vad som är roligt är vi oftast helt överens om.

Det var också tillsammans med Dominik som jag för första gången framträdde på en scen som Percy Nilegård. Det fanns ett ställe på Birger Jarlsgatan som hette Birger Bar och när dom fyllde fem år så höll Dominik i underhållningen. Han övertalade då mig att göra ett oannonserat framträdande som min nya figur Percy. Jag gjorde det. Blev missförstådd och höll på att få seriöst med stryk av upprörda gäster. Ingen fattade nämligen någonting. De upplevde mig bara som arrogant, störande och överlägsen.

Det finns en video från detta framträdande. Det är ganska risig kvalité. Den är gammal. Det var nog 1989... men ni får ett litet smakprov från den i alla fall. Trots att jag suger hårt. Det var det första percy-gigget. Det absolut första.



Det är därför helt lokiskt att vi nu firar detta med ett litet 20 års jubileum genom att köra standup tillsammans. Två röster men en gemensam nämnare i humorn. Dominik kör en halvtimma och jag en timma. Rakt på. Utan paus Kom och kolla.

Biljetter säljs på Ticnet.

Första riktiga Kennytrailern