När jag gick högstadiet i Skolhagen, Täby kyrkby så skulle alla i klassen sjunga upp för musikfröken. Jag vet inte varför man skulle göra det egentligen. Det var något pedagogiskt drag från musikläraren. Vi fick gå in till henne en och en och sjunga. Inte minns jag vad jag fick sjunga eller i vilken tonart. Melodin fick man inte heller lära sig. Man fick gå in till henne och leverera. Det klarade ju inte jag. Inte nog med att jag var i målbrottet. Jag var väldigt rädd också. Jag minns att jag inte fick hålla på så länge. Sen avbröt hon allt och sa. "Johan , du kan inte sjunga så du behöver inte komma hit när vi har sång"
Jag kände mig djävligt förnedrad och det där har följt mig hela livet och tyvärr påverkar det nu också repetitionerna av Revyn på Cirkus. Jag vågar inte sjunga ut riktigt. Jag får verkligen stöd från alla inte minst från kapellmästaren och vår repetitör men den där jävla rösten från Täby Kyrkby går inte ur mig och jag tänker hela tiden att om jag inte blir konfortabel i denna sång så stryker jag bara min insats. Då får Magnus eller Johan sjunga den. Samtidigt vill man ju övervinna sådana där penalister som skadat självkänslan i unga år.
