Upp och ner

Mitt humör är som en riktig berg och dal bana. Nu är det på botten... igen. Jag fattar inte varför humöret inte kan hålla sig på en jämn och behaglig nivå. Lagom. Antingen blir jag manisk och på eller så blir det tvärstopp. Nu har jag varit dålig i en vecka och ikväll på teatern så var jag allt annat än inspirerad. Jag var på uselt humör. Ville bara gömma mig under ett täcke och blunda. Det tar emot då att knata sig igenom två föreställningar på en dag. Jag vet att jag borde vara salig över att ha ett sådant fint jobb i en sån fantastisk produktion och det är klart att jag är stolt och lycklig över det men nu har vi avverkat över 200 föreställningar och man får påminna sig varje gång om att det faktiskt sitter 900 personer i publiken som ser det hela för första gången. Jag brukar smita ut i en sk avantloge då och då och titta lite från publikhåll på en del scener som jag inte är med i för att påminna mig om vad vi gör. Saker och ting ser HELT annorlunda ut från publikhåll. Det är så lätt att man glömmer bort det. Faktiskt. Vi skådespelare går in genom en helt annan entré på teaterns baksida och har ett minst sagt bedagat gemensamt utrymme med en kaffebryggare som ser ut att ha bryggt en miljon kaffekannor. Linoleumgolv och svampade gula väggar. Trasiga ikealampor som är felplacerade så när man reser sig ur soffan slår man i dom med huvudet. Varje jävla gång. :-) Min loge är en kal cell med vita betongväggar på tre kvadrat. Det är teatern för mig. Alltså en helt annan bild än den som publiken möter från huvudentrén. Det är samma hus. Samma föreställning men två helt olika världar. Ett besök i den där avantlogen justerar obalansen en aning och man förstår varför man är där. Det kanske låter konstigt men så är det. Jag älskar verkligen att spela teater. Jag anser att en skådespelares artistiska konst är magisk och underbar. I det avseendet är jag helt okritiskt pretentiös. Jag älskar att gestalta och jag är stolt över att vara en entertainer. Att lyssna på publiken och försöka toppa mig själv varje gång. Det är mitt jobb och jag älskar det. Ändra och putsa för att det skall bli levande. Det är alltid lika kul. Men ikväll var det svårt. Totalt orkeslös och med en röst som svek mig så fort jag fick feeling. Jag är helt knäckt här men det blir nog bättre bara jag får sova ut. Publiken var det i alla fall inget fel på. Vad skall man säga när de ställer sig upp och ger stående ovationer i slutet. Ja, just det. Vi gör ju en jävla rökare till föreställning... det hade jag visst glömt bort i min iver att fila på detaljer.

Avslutningsvis så vill jag bara säga att efter att ha sett den omfattande dos med TV humor som serveras just nu så är det i alla fall en person som utmärker sig. Henrik Dorsin. Den killen är bra. På riktigt. Han är så bra att man inte ens blir avundsjuk. Bara glad.

Jag är melankolisk nu. Känner ni det? God natt.