Världens bästa Singin!

oscars innan 19.30.

Idag lägger vi ner singin´in the rain. Det har varit en fantastisk tid och en arbetsplats som jag kommer att sakna. Utan att tänka mig för så lägger jag upp denna bakomfilm. En rundvandring bakom scenen bland alla kompisar. Varsågoda!

Singin' in the rain

Se klippet i HD
Missa inte denna föreställning. Den är väldigt bra och vi lägger ner den 15 mars. Sen är det kört. Filmklippet är från igår. Jag filmade lite från avantlogen. Det är lika fint varje kväll... och roligt!

Dubbellördag

Idag gör jag dubbla föreställningar på Oscarsteatern. Det gör att jag packar extra mycket prylar i väskan. Digitalkamera, dator, frukt, godis, pengar och trisslotter. Det gäller nämligen att fylla pauserna med något. Jag har tre långa pauser idag och har väldigt svårt att bara sitta still och dricka kaffe. Därför packar jag ner saker som kan eventuellt komma att användas i stunder av tråk. Det är så stor skillnad mellan att spendera tid på scenen och bakom scenen. Jag vill helst vara på scenen precis hela tiden men det är ju svårt när det är andra som skall vara med också.

Idag blir det nog.... alltså min ambition är ju att skriva lite såklart men... jag vet ju att det brukar vara svårt att göra det på teatern... Trisslotter, godis och slösurfa. Usch vad tråkigt det lät. Vad är det för liv?

Upp och ner

Mitt humör är som en riktig berg och dal bana. Nu är det på botten... igen. Jag fattar inte varför humöret inte kan hålla sig på en jämn och behaglig nivå. Lagom. Antingen blir jag manisk och på eller så blir det tvärstopp. Nu har jag varit dålig i en vecka och ikväll på teatern så var jag allt annat än inspirerad. Jag var på uselt humör. Ville bara gömma mig under ett täcke och blunda. Det tar emot då att knata sig igenom två föreställningar på en dag. Jag vet att jag borde vara salig över att ha ett sådant fint jobb i en sån fantastisk produktion och det är klart att jag är stolt och lycklig över det men nu har vi avverkat över 200 föreställningar och man får påminna sig varje gång om att det faktiskt sitter 900 personer i publiken som ser det hela för första gången. Jag brukar smita ut i en sk avantloge då och då och titta lite från publikhåll på en del scener som jag inte är med i för att påminna mig om vad vi gör. Saker och ting ser HELT annorlunda ut från publikhåll. Det är så lätt att man glömmer bort det. Faktiskt. Vi skådespelare går in genom en helt annan entré på teaterns baksida och har ett minst sagt bedagat gemensamt utrymme med en kaffebryggare som ser ut att ha bryggt en miljon kaffekannor. Linoleumgolv och svampade gula väggar. Trasiga ikealampor som är felplacerade så när man reser sig ur soffan slår man i dom med huvudet. Varje jävla gång. :-) Min loge är en kal cell med vita betongväggar på tre kvadrat. Det är teatern för mig. Alltså en helt annan bild än den som publiken möter från huvudentrén. Det är samma hus. Samma föreställning men två helt olika världar. Ett besök i den där avantlogen justerar obalansen en aning och man förstår varför man är där. Det kanske låter konstigt men så är det. Jag älskar verkligen att spela teater. Jag anser att en skådespelares artistiska konst är magisk och underbar. I det avseendet är jag helt okritiskt pretentiös. Jag älskar att gestalta och jag är stolt över att vara en entertainer. Att lyssna på publiken och försöka toppa mig själv varje gång. Det är mitt jobb och jag älskar det. Ändra och putsa för att det skall bli levande. Det är alltid lika kul. Men ikväll var det svårt. Totalt orkeslös och med en röst som svek mig så fort jag fick feeling. Jag är helt knäckt här men det blir nog bättre bara jag får sova ut. Publiken var det i alla fall inget fel på. Vad skall man säga när de ställer sig upp och ger stående ovationer i slutet. Ja, just det. Vi gör ju en jävla rökare till föreställning... det hade jag visst glömt bort i min iver att fila på detaljer.

Avslutningsvis så vill jag bara säga att efter att ha sett den omfattande dos med TV humor som serveras just nu så är det i alla fall en person som utmärker sig. Henrik Dorsin. Den killen är bra. På riktigt. Han är så bra att man inte ens blir avundsjuk. Bara glad.

Jag är melankolisk nu. Känner ni det? God natt.

Johan 14 år

Igår lät det som jag var i målbrottet på scenen. Redan i första scenen sprack min röst av förkylningen och jag fick några målbrottstuppar. Låt mig säga så här. Det är inte i min karaktär att ligga i målbrottet. Jag spelar en oerhört pompös herre och min pondus försvann i ett slag när rösten svek mig. Istället började jag försöka tala med djup röst precis som barn gör när dom leker vuxna. Inte så lyckat. Låter ju mest larvigt. Sen tog jag med mig honungsvatten in på scenen istället. Kände mig som fjollig Elaine Paige med mina koppar utplacerade här och var. Dessotom var jag ofräch med febersvettiga kläder. Tur att man står några meter från publiken. Jag kände mig som ett svettmiffo med issues där på scenen igår. Hoppas att jag är bättre ikväll. Just nu är rösten helt borta. Dags för mer honungsvatten. la la la al la laaaaa.

Parlamentet

Idag finns det bara en sak... Parlamentet. Så är det alltid när jag skall göra det TV programmet. Jag vaknar up och har lite ont i magen. "ja just det.. vi bandar parlamentet idag" Det brukar ju gå bra men det kostar alltid på. Det är därför jag bara gör ett program i höst. Skall sätta mig och förbereda det så mycket jag hinner här nu på förmiddagen, packa ner kostymen som jag sytt upp i Thailand och Nixon knappen såklart. Sen blir det Oscars ikväll igen. Tur att man kan den föreställningen nu. Jag lär vara som en urvriden trasa när jag kommer dit.

Det händer ju ingenting

Det slog mig idag att det inte händer något. Om jag skall skriva en blog så måste det ju hända saker. Intressanta saker. Men i mitt liv gör det inte det. Jag har en oerhört tråkig läggning. Nämligen att falla in i mönster. Göra rutiner av allt. Jag vill gärna vara en människa som ständigt blossar ut i de mest udda infall men jag är inte sådan. Just nu har mina dagar krympt. Dom existerar knappt. Jag har varit ledig på dagarna och jobbat på kvällarna. Då brukar det heta att man kan göra vad som helst på dagen. Fylla den med allt det där som man alltid drömmer om att göra. Du som läser detta kanske gör så. Grattis till dig i så fall. Jag kan det inte. Till en början hittar man på saker men sedan tar latheten över. Det börjar med att man sover ut. Sen gör man inte ens det. Man går upp, äter men struntar i att klä på sig. Blir mer och mer bedagad. Sitter och slösurfar i kalsonger. Egentligen skulle jag skriva lite på dagarna. Lägga in ett skrivpass. Vakna, äta, skriva, promenad, svara på mail och samtal. Ni hör. Jag vet hur det skall se ut. Men jag orkar inte. Jag är ju för fan trött. Jag jobbar kvällar, ju. Kommer hem sent och lägger mig ännu senare. Jag är trött, deppig och i ofas. Sen blir dagarna såhär. Jag gör inget alls. Suckar om jag måste boka in ett möte. Väntar ut middagen. Äter middag (i bästa fall) med familjen. I sämsta fall på Burger King på Vasagatan. Kommer till teatern. Tar en kaffe. Säger hej till dom som sitter i köket. Går upp i logen. Tar av mig jackan. Exakt klockan sju testar jag min mygga (mikrofon). Fem över sju sätter jag på mig peruken och blir sminkad. Kvart över sju sätter jag på mig scenkläder. Fem i halv åtta sätter jag på mig min rolldoft. (Guerrilla 2) När ouvertyren börjar går jag ner till scenen och hälsar på de skådespelare som står vid scenkanten och väntar. Vi snackar lite. Sen uppstår det en ytterligare dimension. Nämligen när man börjar göra samma saker varje kväll på samma tid mellan entréerna. Som om någon regisserat fritiden emellan.

Tillexempel. Efter scenen som heter Simsons party så går jag alltid ut med Allan från scenen, gör en liten konfettiboll av konfettin och slänger den i samma soptunna. Går igenom quickchange, nickar åt samma personer varje kväll som befinner sig i exakt samma stadie av ombyte när jag passerar. Går in i min loge. Byter kläder, fixar scarfen exakt då Kalle sjunger textraden "...men bli en komiker då..." i sitt nummer på scenen. Då går jag ut ur min loge och kommer in på scenen exakt när hans blombukett landar i golvet med en explosion. Ser Kalle göra volten i soffan, snurra på golvet, snurra på huvudet och springa upp för väggen. Tjejerna framför mig går ut på scenen och jag tar deras plats, kollar det sista med klädseln. Scenbyte och så går jag in på scenen precis när Lexfors ställt ner stolen. Exakt samma sak varje kväll.

Förstår ni? Jag kan beskriva hela föreställningen såhär. Vad är det att skriva en blog om? Det händer ju inget. Jag gör samma sak hela tiden och nu även i mitt privatliv.

Börjar snart repa på stadsteatern. Skönt med lite nya mönster att bygga upp till nya rutiner och ersätta all spontanitet med. Kanske blir det ett hål där det händer något. Då lovar jag att skriva om det. Under tiden avundas jag alla andra som verkar ha oerhört fantastiska och innehållsrika liv.

Så får man tyst på mig

Det är inte ofta jag tappar kollen på scenen. Jag hade faktiskt börjat tro att det aldrig kunde ske. Hybris alltså. "Jag hittar väl på något" Men i förrgår så mötte jag verkligheten. Vi gjorde en scen mot slutet av föreställningen (Singin in the rain). Jag, Kalle, Rennie och Allan. Scenen avslutas med att jag målar upp en film för de andra. Helt plötsligt så var Rennie bara borta från scenen. Jag fick veta senare att han hade fel skor inför nästa nummer där han dansar som fan. De skorna han hade på sig var för hala. Så han drog efter att han sagt sin sista replik. Jag fattade väl att det var något sådant när han plötsligt bara var borta. Det har hänt förr. Men jag antog att han kommer tillbaka. Det var mitt misstag. Jag avslutar hela min prata med att illustrera på och över honom nämligen. Jag tänkte "Han kommer tillbaka, de är lugnt" Så jag drog ut texten lite. Sänkte tempot, lade in några nya ord och försökte höra om han kom tillbaka. Sen stod jag tillslut med ansiktet mot Allan och vänder mig om för att tala med Rennie. Tomt. Ingen där. repliken jag säger mot Rennie är "Klipp till nutid. Vår stjärna står på scenen..." men han stod alltså inte där. Så jag sa "Vår stjärna står inte på scenen" och sen började jag improvisera fram en ny text. Det gick inte bra. Jag började svamla om att han var i himlen och sen kände jag. "Det här svänger inte. Han är ju inte död. Vad säger jag..." Tillslut blev jag bara tyst och tänkte "Vad gör vi?" Då kom Allan till min undsättning och sa "Jag tror det räcker nu och så drog han ut mig.

Tack Allan.

Våren

Jag har precis fått klart med att jag skall vara på Stockholms Stadsteater efter jul. Jag kommer att spela i "Första rummet" av Jonas Karlsson på lilla scenen. Det skall bli väldigt roligt. Emma Bucht som gjorde Nattpromenad regisserar. Ser oerhört mycket fram emot detta. Premiären ligger i Januari 2008. Den måste ni se och så skall jag försöka blogga från repetitionerna som snart sätter igång.

Jag kommer att spela den samtidigt som jag fortsätter på Oscarsteatern med Singin in the rain. Det blir teater teater teater med andra ord. Härligt. Världens roligaste jobb.

Sen blir det filminspelning längre fram i vår. Mer om det när det är helt klart. Det är det inte ännu och när det gäller film så betyder det verkligen att det inte är klart. Jag vet inte hur många projekt som jag dragit på och som sen somnat in. Att göra film är liktydigt med att ha tålamod har jag förstått.

För övrigt så har jag nu diskat tangentbordet och lagt det i torkskåpet. Jag är oerhört spänd på att se om det fungerar. Jag diskade det ganska våldsamt och använde dessutom en diskborste. Kaffet hade ju torkat in så det satt fast. Om det nu fungerar så kan man i princip bada med sitt tangentbord.

Bilder

Jag har fotograferat lite på och bakom scenen på Oscars och har precis lagt till några nytagna bilder på min hemsida. Här finns dom om du vill se.

Tillbaka på kontoret

Så då var min skrivresa slut. Som ni kanske förstår så blev det inget skrivet överhuvudtaget. Det blev vin och fotboll istället. Vin och Messi. Det var inte tänkt så men vad gör man? Kommer det inget ur hittepålådan så gör det inte det. Då får man göra annat istället.

Jag har redan hunnit med två föreställningar på Oscars denna vecka och fick riktigt bra ställ på scenen idag. Bra vansinne. Det kändes skönt. Nästa lördag firar vi 175 föreställningar... Man börjar kunna showen nu. Samtidigt måste jag säga att det går inte en enda föreställning då jag inte försöker få till detaljer. Jag jobbar hela tiden med något litet här och var. Just nu har jag gått in för att hitta på roliga saker om Gerd Hegnells mössa som hon har på sig. Hon spelar talpedagog och har bland annat en svart tjock tygsak på huvudet i några scener. Jag blev väldigt nöjd med min beskrivning av den mössan idag. " Du sitter där med en vidbränd fläsklfile lindad runt huvudet och förstör filminspelningen för mig! ":-) Roligt tycker jag. Det är tacksamt att lira mot henne. Hon är så rolig och min karaktär Roscoe står inte ut med den jobbiga talpedagogen som lägger sig i hela tiden. Utrymme för utbrott alltså. Utbrott som låter lite olika beroende på mitt humör. Idag blev det väldigt lyckat. Dessutom beslutade jag mig ungefär tre sekunder innan en entré till en annan scen att bara byta attityd fullständigt i inledningen. Det har precis varit visning av Roscoes första ljudfilm. Ett uppenbart fiasko. Jag står själv framför publiken och talar och brukar göra entré väldigt osäker och med en spelad rädsla. Nu gick jag ut stolt istället och fick ett större fall att spela på när jag blev dissad av våra utplacerade motspelare i salongen. Så kan man göra om man vill. Ändra lite alltså. Det ger liv. Bra dag på jobbet tycker jag.

Kolla vilka kompisar man har!

De här fick jag på teatern idag av alla på och bakom scenen... Jag antar att dom vill peppa upp mig lite. Det fungerade. Det är inte ofta jag tappar talförmågan men det gjorde jag idag. Tack! Tyvärr ser jag ut som en massmördare på bilden. Jag har sminkat av mig dåligt och så är det Hanna som fotograferat. :-)