Det händer ju ingenting

Det slog mig idag att det inte händer något. Om jag skall skriva en blog så måste det ju hända saker. Intressanta saker. Men i mitt liv gör det inte det. Jag har en oerhört tråkig läggning. Nämligen att falla in i mönster. Göra rutiner av allt. Jag vill gärna vara en människa som ständigt blossar ut i de mest udda infall men jag är inte sådan. Just nu har mina dagar krympt. Dom existerar knappt. Jag har varit ledig på dagarna och jobbat på kvällarna. Då brukar det heta att man kan göra vad som helst på dagen. Fylla den med allt det där som man alltid drömmer om att göra. Du som läser detta kanske gör så. Grattis till dig i så fall. Jag kan det inte. Till en början hittar man på saker men sedan tar latheten över. Det börjar med att man sover ut. Sen gör man inte ens det. Man går upp, äter men struntar i att klä på sig. Blir mer och mer bedagad. Sitter och slösurfar i kalsonger. Egentligen skulle jag skriva lite på dagarna. Lägga in ett skrivpass. Vakna, äta, skriva, promenad, svara på mail och samtal. Ni hör. Jag vet hur det skall se ut. Men jag orkar inte. Jag är ju för fan trött. Jag jobbar kvällar, ju. Kommer hem sent och lägger mig ännu senare. Jag är trött, deppig och i ofas. Sen blir dagarna såhär. Jag gör inget alls. Suckar om jag måste boka in ett möte. Väntar ut middagen. Äter middag (i bästa fall) med familjen. I sämsta fall på Burger King på Vasagatan. Kommer till teatern. Tar en kaffe. Säger hej till dom som sitter i köket. Går upp i logen. Tar av mig jackan. Exakt klockan sju testar jag min mygga (mikrofon). Fem över sju sätter jag på mig peruken och blir sminkad. Kvart över sju sätter jag på mig scenkläder. Fem i halv åtta sätter jag på mig min rolldoft. (Guerrilla 2) När ouvertyren börjar går jag ner till scenen och hälsar på de skådespelare som står vid scenkanten och väntar. Vi snackar lite. Sen uppstår det en ytterligare dimension. Nämligen när man börjar göra samma saker varje kväll på samma tid mellan entréerna. Som om någon regisserat fritiden emellan.

Tillexempel. Efter scenen som heter Simsons party så går jag alltid ut med Allan från scenen, gör en liten konfettiboll av konfettin och slänger den i samma soptunna. Går igenom quickchange, nickar åt samma personer varje kväll som befinner sig i exakt samma stadie av ombyte när jag passerar. Går in i min loge. Byter kläder, fixar scarfen exakt då Kalle sjunger textraden "...men bli en komiker då..." i sitt nummer på scenen. Då går jag ut ur min loge och kommer in på scenen exakt när hans blombukett landar i golvet med en explosion. Ser Kalle göra volten i soffan, snurra på golvet, snurra på huvudet och springa upp för väggen. Tjejerna framför mig går ut på scenen och jag tar deras plats, kollar det sista med klädseln. Scenbyte och så går jag in på scenen precis när Lexfors ställt ner stolen. Exakt samma sak varje kväll.

Förstår ni? Jag kan beskriva hela föreställningen såhär. Vad är det att skriva en blog om? Det händer ju inget. Jag gör samma sak hela tiden och nu även i mitt privatliv.

Börjar snart repa på stadsteatern. Skönt med lite nya mönster att bygga upp till nya rutiner och ersätta all spontanitet med. Kanske blir det ett hål där det händer något. Då lovar jag att skriva om det. Under tiden avundas jag alla andra som verkar ha oerhört fantastiska och innehållsrika liv.