Reklamfilm

Hittade precis flera gamla reklamfilmer som jag regisserat. Bla denna med Robert som jag gjorde tillsammans med Calle Åstrand. Jag minns att vi hade ett helvete att klippa ner den till 45 sekunder. Jag tror vi gjorde en version som blev en och en halv minut. Uttrycket fulöl hämtade Calle och Jag från knarkarordet fultjack. Minns också att en kille på reklambyrån tog fram jättefina loggor för fulölet som hette Ostöl. Fast på tyska då. Käse... något. Dom fick vi inte använda för Spendrups... En annan rolig sak som hände var att Ulf Spendrup klev rakt in under tagning och ställde sig mitt i rummet framför kameran och sa "Hej, vad händer?"

Tack för i år.

Sista inlägget för i år. 2007 är snart slut. Ingen är gladare för det än jag. 2007 var inget roligt år för mig privat så jag hoppas ju att 2008 blir bättre. Next liksom. Nu skall jag i alla fall iväg och köra Stand Up och sen börjar min julledighet på allvar. Den startar alldeles efteråt faktiskt. Jag skall hooka upp med min kompis Bersan och ta en sk "julöl" Det betyder att vi skålar in julen i väldigt många öl och säkert också en del Whiskey. Sen dansar vi juckdans till gammal disco. Välbehövligt och bra. Så... Jag hör av mig efter nyår igen. Då skall jag till Barcelona och skriva Kenny repliker inför vårens inspelning och fundera på om jag kan hitta på något kul till Idrottsgalan. Tills dess. Tack för denna höst. Hatten av. Bock. Min julklapp till er blir denna film med Robert som jag filmade under inspelningen av Torsk på Tallinn.

Norra Brunn ikväll

Nu smet jag undan precis. Jag satte mig för att förbereda mitt gig på Norra Brunn men så hamnade jag här i bloggen istället. Det är tråkigt att förbereda sig. Det är som en gammal läxa man helst smiter ifrån. Jag körde ju för en vecka sedan och det blev inte världens bästa gig så jag har all anledning att skärpa mig men av någon anledning så orkar jag inte skärpa mig. Det får fan gå ändå. Jag vill ha jul nu. Inte sen. Nu.

Men jag har jag kommit på en rolig idé. Jag tänker hålla ett påtvingat jultal åt något företag som är där ikväll. Bara gissa en årssummering åt dom och om dom och med dom. Det kan bli kul. Alla jultal låter ju likadant. "Det har varit en tuff tid men vi har lyckats tycker jag. Vi har slagit underifrån och visat vad vi kan. Det har varit tufft men visat att vi i det långa loppet är winners. Vi är inte där ännu.... men vi är på god väg. Tyvärr har vi ju fått skära en del i personalen sen förra julen, mina tankar är hos Olle som tyvärr inte kunde fortsätta hos oss men som lär vara på bättringsvägen efter den där konstiga olyckan i hisschaktet. Min förhoppning är att det räcker med nedskärningar nu. Jag kan inte lova något men om vi alla gör det där lilla extra i vår efter vår välförtjänta juledighet så är jag övertygad om att vi har all anledning att vara stolta när vi vi skall summera 2008 nästa år. Kanske. Skål. Med dom orden så ber jag att få tacka för mig. Jag måste hem till frugan men ha det riktigt skojigt nu ikväll. Britt Marie betalar för maten på sitt firmakort. Spriten tar ni själva. God Jul. Taxi!

Julfest eller Danderyd?

Ikväll kör vi årets sista föreställning på Oscarsteatern och jag undrar nu om jag kommer att få uppleva julfesten i år eller om det kommer att bli som förra året. Då hamnade jag på akuten istället? För exakt ett år sedan så klappade jag ihop uppe på scenen mitt under föreställningen. Jag gjorde en scen i slutet av första akten då jag är ensam på scenen och plötsligt började hela lokalen att snurra. Det var inte så roligt. Först skrattade folk men sen tystnade dom och började undra istället. Jag raglade rätt ordentligt. Lyckades i alla fall ta mig ut efter att ha kortat lite i texten. Men sen så fortsatte det att snurra. En ambulans kom och körde mig till sjukhuset och min inhoppare Fredrik fick göra min roll i andra akten.

Akuten blev det alltså. Istället för julfest. Jag låg där på en brits i åtta timmar utan att få vård. Jag låg på den där gröna galonbritsen med elektroder kopplade till mina man-tits och stirrade upp i taklampan. Två lysrör med rutig insats av metall. Då och då tittade de in någon. Jag antar att dom ville förvissa sig om att jag levde.


"Läkaren kommer strax..."


Sen försvann dom. Vita rockar som fladdrar till i dörren. Som spöket Laban.


"Läkaren kommer strax..."


Läkaren kom aldrig och när jag fick nog och sa att till att jag gick hem så svarade dom


"Om du går hem nu så tar vi inte ansvar för vad som händer..."


Det lät som ett budskap från maffian. Det satt en tant bakom någon disk där och levererade hot. Men jag tog chansen och än idag har ingen från Danderyds sjukhus varit hemma hos mig med ett avskuret hästhuvud så... Ett år idag alltså. I år hoppas jag på att få vara med om julfesten istället. Men man vet aldrig. Jag fick en känning igår när jag spelade. Jag skrek på Gerd Hegnell och fortsatte vråla trots att luften tagit slut sedan länge. Det gungade till ordentligt men jag fick styr på mig. Det ligger och väger. Jag känner det. Inget är säkert. Det kan bli en repris från förra året. Då kommer jag att ligga där igen och tanten från disken gör entré in till behandlingsrummet...

"So we meet again mr Rheborg... I´m afraid it´s gona be a long night for you"

Sista veckan

Idag har jag haft en väldigt skön dag hemma. Det var ett tag sedan. Jag har simultant monterat Ikeamöbler, skrivit planlösa långfilmsscener och lyssnat på gamla radiohead låtar. Det har varit en fantastisk kombination. En slags kravlös dag med inslag av sporadisk kreativitet. Gjorde min sista inspelningsdag på 183 dagar igår (för detta år) och det innebär att nedräkningen mot julledigheten har börjat. Ikväll blir det Oscarsteatern och då betar vi av sista veckan innan jul och på Måndag gör jag mitt sista Stand up gig på Norra Brunn för i år. Jag ser helt enkelt hamnen nu och känner att det är på tiden. Jag behöver vila. Eller jag skall se 24, säsong 6 i jul. Det är min uppgift.

Göteborgseffekten

En formatering skulle sitta fint. Jag tycker att gamla minnen ramlar över mig vart jag än går. Det är dofter, platser, händelser och människor och jag är som en känslobomb. Allt sitter i ytskiktet redo att göra sig påmind, skaka om och beröra så fort jag möter något som påminner mig om... förr. Jag är helt enkelt en extrem känslomänniska. Svårt att beskriva vad jag menar men det är alltmer sällan jag kommer till platser med ett litet jaha. Då var man här... utan det kommer upp en massa gammalt som skall processas hela tiden.

Skall filma i Göteborg igen i morgon. Jag har varit där nu några vändor och jobbat och vart jag än går möter jag gamla minnen... Lisebergsteatern där jag spelade min monolog för första gången. Jag minns att jag stod bakom ridån på premiären och fick panik. "Vad fan har jag här att göra?" Doften från teatern sitter kvar. Damm och gammal plywood. En sur mix av gammal förkrigsbarack och nydragen el. Den dyker upp så fort jag ser det där kupoltaket vid Liseberg. Faktum är att när jag ser kupoltaket så kommer allt över mig. Manusskrivandet i Bruna Huset, repetitionerna på Oscars, repetitionerna i Skara och spelperioden i Göteborg. Mina otaliga kaffelatte från Cuban Coffe. Mina ensamma lördagspromenader genom Göteborg. Oftast i regn förstås.

Hotell Gothia. Där filmade jag nu senast. I skybaren. Jag och Tuva satt vid fönstret och snackade. Gothia luktar aircondition, mässmonter och konferenssperma. Jag har bott där så många gånger. Konferenshotellet #1. Bengt Granlunds egen högborg. Förutom alla konferensgäster som lever ut där så är det läskigt att stänga hotelldörrarna inne på Gothia. Det är som om man stänger ute verkligheten. Det uppstår ett baksug och så försvinner alla ljud. Det känns som att stoppa in öronproppar. Jag får panik av tystnaden i deras rum. Så fort man går ut så kommer ljuden tillbaka och så ser man kontorsdressade män och kvinnor med namnlappar på bröstet. Dom doftar lite för mycket parfym och är lite för lulliga för deras eget bästa. Dom borde renovera nu. Ändra ordentligt. Ändra allt. Var är den gulklädda byggaren när man behöver honom? Han som skulle spöa mig i skybaren där en gång bara för att jag var glad.

Imorgon ska återigen filma i Göteborg... och minnas vidare

Parlamentet

Spelade in Parlamentet igår. Det var svettigt. Robert och Annika på rött lag. Jag och Petra på blått. Jag minns inte så mycket. Det är ju alltid en helt surrealistisk upplevelse att banda det där men minns att jag kände att det var trögt i inledningen av Tips från coachen och fick slänga in några jokes från min stand up för att få loss publiken och sen såg jag Roberts leende i ögonvrån. Misstänker att han log för jag kämpade rätt bra med begränad utdelning så då flög fan i mig och så släppte jag loss fullständigt. Jag röjde precis överallt och lyckades ha sönder min stol. Kolla så ser ni att jag sitter snett efter min tips. Stolen lutar som tornet i Pisa. Jag låg på golvet och skrek efter kärlek och så avslutade jag med att göra ett stagedive över publiken samtidigt som jag skrek "Ta emot min kärlek. Jag är styrd av Kay Pollak..."

Jaaa... pappa är på jobbet...

Jag vet inte vad som kommer med. Dom klipper ju bort mer än hälften.

Kenny Begins

I vår börjar jag filma långfilmen om Kenny Starfighter. Arbetsnamnet är Kenny Begins och på denna site www.kennybegins.se kan du läsa mer om filmen och se skisser. Efterhand kommer siten att uppdateras med mer material och om du klickar här kan du även ladda ner den officiella pressreleasen. Wollie Bollie.

Decemberregn

Jag har verkligen svårt att hitta advent i detta väder. Vad är advent? Det vet jag inte längre. När jag var liten var det snö, kälke och röda kinder. Nu är det stress, regn, utgifter och datasupport. Min kollega Allan Svensson spelar tomte på TV. Han är som en riktig stor drömtomte. Faktum är att han är klockren som tomten. Man kanske skulle titta lite på julkalendern och drömma om den jul som inte längre finns? Så får det bli. Där har vi lösningen. Nu är det advent. Jag tänder ett ljus och ser på julkalendern. Mina barn vill inte se. Dom skall chatta på MSN istället. Men det tänker inte jag göra. Jag börjar titta. Efter fem minuter ringer telefonen och jag känner igen rösten. Det är tomten från TV. Eller Allan Svensson som han ju egentligten heter. Rösten låter inte likadant som på TV. Den har ett annat tonfall. Allan har nämligen problem med sin dator och vill skriva ut ett dokument på sin skrivare men det går inte. Då ringer han mig. Han vet att jag kan datorer. Jag fixar det åt honom över telefonen. Han blir jätteglad och säger att jag räddat hans kväll. Trevligt, svarar jag. Vi lägger på luren med ett kort "vi ses i morgon" och jag återvänder till TV:n. Där rullar nu sluttexterna. Det blev ingen advent idag heller. I mina tankar ekar tomtens röst. "Var i helvete väljer man skrivare då? Jaha. Där? Vadå avinstallera? Jaha. Ska jag klicka i ruthelvetet? Ok. Nu funkar det!!! Tack!" När jag va liten var det med spänd förväntan man väntade på tomten. Så är det inte idag.