Kung Magnus

Magnus Ulggla är en artist som jag verkligen beundrar. Under hösten har vi haft en punkt i föreställningen ute på Cirkus där jag kommer ut på scenen och är dryg emot honom när han sjunger. Sågar honom helt enkelt. Det är en start på ett medley med låtar som handlar om att bli gammal. Men den här starten har under hösten utvecklats till ett helt eget nummer där jag verkligen inte håller tillbaka spydigheterna. Jag vet inte om jag själv skulle palla om vi bytte roller. Ett tag blev jag så illa omtyckt av publiken att jag blev tvungen att lägga in handlingar som förklarade att detta var på skoj. (Jag äter en stor godisbit och smackar med munnen... Det gjorde skillnad.) Men Magnus har varit väldigt noga med att jag inte skulle fega på något sätt. Det är verkligen starkt. Han är så jävla bra på detta och jag önskar att jag själv kunde bli lika tuff. Jag tror verkligen inte att jag skulle palla. Magnus är värd en guldmedalj i humor.

Lakan och sockiplast

Idag är det lördag och då gör jag alltid två föreställningar ute på Cirkus. Det är bra för då slipper jag träna på Sats imorgon. Johan Ulveson och jag gör bla ett nummer där vi flyger i lakan och när vi är klara med det så kan jag inte ens tala. Jag bara flåsar ut från scenen som nån skenande herre med hjärtinfarkt. Men det är ett roligt nummer. Dessutom utvecklas det. Nytt från igår var att jag låg med benen upp i lakanet och lyckades låsa fötterna. Samtidigt som Johan skulle linda upp mig så kunde jag då rotera på skulderbladen.

Dessutom lade jag in en gammal barngymnastik-ramsa när jag dansar runt Johan och han flyger. Huvud - axklar - knä och tå. Knä och tå...

Detta nummer är en dröm. Jag springer runt och dansar i ÄKTA sockiplast. Reine som är kostymör har köpt upp alla sockiplast som finns i storlek 43. Dom är mina allihop.

Fel av mig

Igår begick jag ett stort misstag på Cirkus. I en av sketcherna kör jag motorcykel på scenen och så tar jag upp en person från publiken för att hjälpa mig. Jag brukar välja någon som ser lätt skrämd ut. Det är nämligen bra om personen som kommer upp är lite rädd. Då går allt enligt manus och jag kan enkelt styra, ställa och behålla kontrollen.

Men igår när jag gick fram emot publiken så valde jag av någon anledning en man som satt och viftade med armarna och hoppade av entusiasm i stolen. Det var inte ett bra val. Jag misstänker att det var av lathet från min sida. Jag orkade helt enkelt inte scanna av första raden ordentligt utan gick på första bästa kille. Problemet var att det här var en man med eget manus. Det här skulle bli hans 15 minuter i rampljuset. Han flög upp på scenen och började göra funny walks. Jag blev helt generad. Han hade inga spärrar alls. Jag kan tycka att jag själv går över gränsen ibland men om jag är privat så är jag i regel återhållen och reserverad. Jag vill vara en anständig människa. Så var inte den här killen. Han var på G. Började dra skämt mot mig och lade sig över motorcykeln som om han skulle bli påsatt bakifrån. En vuxen man. Ute med familjen.

Jag tittade och tänkte. Sån där är jag i alla fall inte. Jag skulle aldrig kliva upp på scenen i någon annans föreställning och ställa mig i knullposition. För mig är det otänkbart. Jag försökte markera för killen att han trashade min sketch. Men han varken hörde eller såg mig. Han tänkte bidra. Han tog inte in mina syrliga kommentarer. Hörde dom nog inte ens. Istället gick han böjd över scenen med händerna i golvet som om han gjorde en imitation av en orangutang. Jag blev ställd, strök några skämt och så ner med honom igen... som sagt. Fel av mig. Ett tips som är värt att lyssna på är att aldrig ta skämtaren från publiken upp på scenen. Aldrig. Aldrig. Aldrig.

Silence is gold

Jag gör ett nummer ute i publiken på Cirkus där jag spelar en man som säljer utsläppsrätter till folk för att dom skall kunna köra på och leva som vanligt. Då delar jag samtidigt ut visitkort. Det är ett ganska svårt nummer för jag flörtar med publiken samtidigt som jag talar om miljöutsläpp. Det kräver lite fokus helt enkelt och när jag delar ut mina visitkort så brukar folk bara ta emot dom. Jag behöver inte ens titta åt det håll jag delar ut kortet.

Så sitter det en dam framför mig som varken tittar på mig eller tar emot kortet jag sträcker åt henne. Först tänkte jag att hon är väl rädd så jag gav henne en snäll, vädjande och inställsam blick för att lätta upp stämningen. Det brukar få de skräckslagna att slappna av lite men det fungerade inte. Total nonchalans. Jag blev irriterad och tänkte "snälla, snälla... jobba med mig nu" Men hon var helt kall. Tog inte in mig. Reagerade inte på mina försök. Då beslutade jag mig för att börja improvisera runt det faktum att jag var osynlig för henne och precis när jag skulle sätta igång så upptäckte jag hennes blind-stav som låg i knät.

Satan vad nära! Drog i nödbromsen... precis i tid och gick vidare med enormt pulspåslag. Silence is gold.

Publikrepetitioner

Det drar ihop sig till premiär på Cirkus nu. På tisdag så öppnar vi upp och i dagarna har vi börjat med publikrepetitioner. Det var jävligt kul igår när det satt 1600 i salongen. En smått omtumlande upplevelse. Det gick väl bra men tyvärr hade vi en del tekniska missöden som gjorde att vi tvingades stanna av föreställningen och hoppa över ett helt nummer. Men det är nog ordnat nu till ikväll då vi kör ännu en publikrepetition. Sen blir det komprimering efter det. Då blir det tufft. Föreställningen måste nog bantas ned 30 minuter så en hel del nummer kommer att försvinna. Det gör man alltid och det är alltid lika jobbigt när ett nummer man gillar försvinner. Men så är det. Det är helheten som är viktigast.

För övrigt så tror jag nog att detta är min mest fysiska föreställning. Jag har skador precis överallt och blåmärken på armarna och i armhålorna. Dessutom är mina fötter uppskrapade och jag har skärsår i händerna och på benen. Det går åt alvedon och kylbalsam här hemma. Jag måste helt klart hitta en rutin i mina nummer som gör att jag inte skadar mig mer. Eller så är jag bara lite övertänd nu när det kommit publik. Jag vet inte.

Här ovan är ett litet kort klipp från ett repetitionspass förra veckan filmat av TV4. FYI: Jag är bättre på klappdansen nu...

Sång

När jag gick högstadiet i Skolhagen, Täby kyrkby så skulle alla i klassen sjunga upp för musikfröken. Jag vet inte varför man skulle göra det egentligen. Det var något pedagogiskt drag från musikläraren. Vi fick gå in till henne en och en och sjunga. Inte minns jag vad jag fick sjunga eller i vilken tonart. Melodin fick man inte heller lära sig. Man fick gå in till henne och leverera. Det klarade ju inte jag. Inte nog med att jag var i målbrottet. Jag var väldigt rädd också. Jag minns att jag inte fick hålla på så länge. Sen avbröt hon allt och sa. "Johan , du kan inte sjunga så du behöver inte komma hit när vi har sång"

Jag kände mig djävligt förnedrad och det där har följt mig hela livet och tyvärr påverkar det nu också repetitionerna av Revyn på Cirkus. Jag vågar inte sjunga ut riktigt. Jag får verkligen stöd från alla inte minst från kapellmästaren och vår repetitör men den där jävla rösten från Täby Kyrkby går inte ur mig och jag tänker hela tiden att om jag inte blir konfortabel i denna sång så stryker jag bara min insats. Då får Magnus eller Johan sjunga den. Samtidigt vill man ju övervinna sådana där penalister som skadat självkänslan i unga år.