One

Måste återigen få ge en eloge till Soran Ismail. Han var med på Syster och bror igår. Noterade att han fått en betydlig scenpondus. Det var imponerande.

Träffade även Shan Atci. Han körde ett väldigt lyckat set och var extremt snygg. Snygga byxor. Snygg skjorta. Han är väldigt snygg. Otroligt snygg. Han hade ett bra flow och roligt material också... och snygg. Sa jag det? :-) Han fixade inte min Ducati riktigt. Han kommenterade den lite för många gånger bakom scenen. Grejen är att den är också väldigt snygg. Otroligt snygg faktiskt. Det blev lite konkurrens där tror jag.

Fick förfrågan idag om att låta mig fotograferas i svart-vitt, i någon Bono-T-shirt för kampen mot aids och svält. Jag blev kluven. Bra grej men... Varför måste alltid den typen av information kommuniceras genom svart-vita bilder? Sen när blev det synonymt med allvar? Jag kan inte annat än att se det som oerhört pretentiöst och larvigt. Jag ställer gärna upp men jag kan inte se mig själv i tight t-shirt, titta med undertryck mot kameran och på fullt allvar tro att det skulle kunna påverka eländet i tredje världen. Allvar och svart-vitt... I den amerikanska förlagan ser man överrika Hollywoddstjärnor lägga ner tre svart-vita sekunder i bild för ändamålet, i tight t-shirt, pannan i djupa svart-vita veck... Nej. Jag vill gärna tacka ja men jag kan ju inte. Inte ett sådant humorlöst upplägg. Varför frågar dom mig inte om jag vill fotograferas omgiven av överflöd, i 3D av Bingo Rimer. Då skulle jag ställa upp. Sen kan man ha någon text. "Här ligger jag i Bonos Edun T-shirt utan byxor, övermätt på ravioli och pruttar bland mina 32 plasmaskärmar. Tur man är född på norra halvklotet, tjänar bra och har tappat all lust för sex" Eller något åt det hållet. Ni förstår. Humor och lite tvärtom än att bara säga "oj vad detta är viktigt" på varenda tänkbart svart-vitt sätt. Jag hoppas självklart att det blir en lyckad kampanj för budskapet är ju jätteviktigt. Men jag kan inte låta bli att börja tänka på hur jag skall skämta om det.