måndag, oktober 08, 2007

Det händer ju ingenting

Det slog mig idag att det inte händer något. Om jag skall skriva en blog så måste det ju hända saker. Intressanta saker. Men i mitt liv gör det inte det. Jag har en oerhört tråkig läggning. Nämligen att falla in i mönster. Göra rutiner av allt. Jag vill gärna vara en människa som ständigt blossar ut i de mest udda infall men jag är inte sådan. Just nu har mina dagar krympt. Dom existerar knappt. Jag har varit ledig på dagarna och jobbat på kvällarna. Då brukar det heta att man kan göra vad som helst på dagen. Fylla den med allt det där som man alltid drömmer om att göra. Du som läser detta kanske gör så. Grattis till dig i så fall. Jag kan det inte. Till en början hittar man på saker men sedan tar latheten över. Det börjar med att man sover ut. Sen gör man inte ens det. Man går upp, äter men struntar i att klä på sig. Blir mer och mer bedagad. Sitter och slösurfar i kalsonger. Egentligen skulle jag skriva lite på dagarna. Lägga in ett skrivpass. Vakna, äta, skriva, promenad, svara på mail och samtal. Ni hör. Jag vet hur det skall se ut. Men jag orkar inte. Jag är ju för fan trött. Jag jobbar kvällar, ju. Kommer hem sent och lägger mig ännu senare. Jag är trött, deppig och i ofas. Sen blir dagarna såhär. Jag gör inget alls. Suckar om jag måste boka in ett möte. Väntar ut middagen. Äter middag (i bästa fall) med familjen. I sämsta fall på Burger King på Vasagatan. Kommer till teatern. Tar en kaffe. Säger hej till dom som sitter i köket. Går upp i logen. Tar av mig jackan. Exakt klockan sju testar jag min mygga (mikrofon). Fem över sju sätter jag på mig peruken och blir sminkad. Kvart över sju sätter jag på mig scenkläder. Fem i halv åtta sätter jag på mig min rolldoft. (Guerrilla 2) När ouvertyren börjar går jag ner till scenen och hälsar på de skådespelare som står vid scenkanten och väntar. Vi snackar lite. Sen uppstår det en ytterligare dimension. Nämligen när man börjar göra samma saker varje kväll på samma tid mellan entréerna. Som om någon regisserat fritiden emellan.

Tillexempel. Efter scenen som heter Simsons party så går jag alltid ut med Allan från scenen, gör en liten konfettiboll av konfettin och slänger den i samma soptunna. Går igenom quickchange, nickar åt samma personer varje kväll som befinner sig i exakt samma stadie av ombyte när jag passerar. Går in i min loge. Byter kläder, fixar scarfen exakt då Kalle sjunger textraden "...men bli en komiker då..." i sitt nummer på scenen. Då går jag ut ur min loge och kommer in på scenen exakt när hans blombukett landar i golvet med en explosion. Ser Kalle göra volten i soffan, snurra på golvet, snurra på huvudet och springa upp för väggen. Tjejerna framför mig går ut på scenen och jag tar deras plats, kollar det sista med klädseln. Scenbyte och så går jag in på scenen precis när Lexfors ställt ner stolen. Exakt samma sak varje kväll.

Förstår ni? Jag kan beskriva hela föreställningen såhär. Vad är det att skriva en blog om? Det händer ju inget. Jag gör samma sak hela tiden och nu även i mitt privatliv.

Börjar snart repa på stadsteatern. Skönt med lite nya mönster att bygga upp till nya rutiner och ersätta all spontanitet med. Kanske blir det ett hål där det händer något. Då lovar jag att skriva om det. Under tiden avundas jag alla andra som verkar ha oerhört fantastiska och innehållsrika liv.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Jag kollar din blogg regelbundet och ar tacksam over att du uppdaterar den oftare an din sajt. Allt du skrivit hittills har fatt mig att skratta och underhallas pa sega dagar pa jobbet. Fortsatt skriva har, vare sig det hander nagot eller inte. Och jag ar nog en av dom som kanner igen sig i det du precis beskrivit.

Lise sa...

Känns superbra att läsa att du också bara är människa. Vi är nog många som känner igen oss i slentrianlivet. Om inte, så gör i alla fall jag det.
Fortsätt gärna skriva om du känner att du har lust. Blir alltid lika glad när det komemr något nytt. Vare sig det har hänt nåt eller inte, precis som föregående skrivare skrev.

Peter Nohrenius sa...

Sanslöst vackert inlägg. Tack!

Wonderwall sa...

Hej Johan,
Det där med att det känns jobbigt att t ex boka in ett möte eller svara på ett mail; det är en del av sorgen, iallafall för mig. En del av min deppighet och sorg.

Linda sa...

Jag skulle kunna beskriva mina dagar på samma vis men jag jobbar som vårdare och har tystnadsplikt så det går inte. Känner igen mig allt för väl.

Annica sa...

Jag instämmer med de föregående talarna. Även med Wonderwall. Jag har ingen sådan sorg just nu men det finns deppighet och sorg över annat, så jag känner igen mig i det du skriver och förstår vad Wonderwall menar.

Och jag är så glad över din blogg. Det är alltid lika intressant att läsa vad du skriver oavsett vad den handlar om. Och det Lise skriver - om att läsa att du också bara är människa - är nog det som gör din blogg verkligt värd att läsa.

Jag älskar kramar och skickar en till dig, vare sig du vill ha den eller inte. ;-)

Ralph Chesterson sa...

Det finns ju lite olika varianter.

Det vanligaste är väl att man hänger ut / tar upp personer man har att göra med, arbetskamrater, folk som ringer / mejlar dig om skumma förslag.
Vad som händer bakom Parlamentet?
Hur det är att umgås med Killinggänget?
Vad menade Tomas Alfredsson med att ni ät bitchiga mot varandra och säger saker som "Gud vad jag avskyr ditt sätt att bara köpa munkar till dig själv.?
Hur är det att återförenas inför pjäsen? Eller har ni alltid hålllit kontakten?

Att hänga ut och skriva provokativt om arbetskamrater och familjemedlemmar är kanske något för anonyma bloggare eller Kjolmans.
Men det finns massa alternativ, det behöver inte bara bestå i hur din dag sett ut.

Kom ihåg att vi som läser den här bloggen är intresserade av allt om dig.

Allt beror ju förstås på hur mycket tid och intresse du har för saken, men jag är säker på att om du ville skulle du kunna skapa Sveriges största blogg och få 100 000-kronors kontrakt med aftonbladet du också.

Dan (gearhead) sa...

Jag skall jobba....idag också. Go figure.

marsmountain sa...

Det som gör din blogg intressant och verkligt läsvärd är att den handlar mer om hur du är än om vad du gör. Det krävs mod att skriva om sig själv och det är ingenting jag själv skulle kunna göra. Starkt!

Anonym sa...

Har tagit en ledig dag från jobbet, har "magsjuka". för att jag behöver vara själv, ha egen tid, tid att tänka, göra allt som jag aldrig hinner... aaahhhhhhhhh.. det är min hycklande sida.. att jag skolkat är rätt.. men sen.. slösurfar jag.. öpnar datorn och hamnar alltid på samma sidor.. herregud.. har ju hela världen öppen och så hamnar jag på aftonbladet. DET är lathet. sätter på tvättmaskinen, går och lägger mig.. tänker att jag mediterar.. somnar. berättar inte får någon att jag har mycket tid.. att jag aldrig känner mig stressad. ..almanackan används sällan. dammsuger och funderar på om jag ska gå ut med hunden. han får gå ut med sig själv. lägger patiens på datorn. och spelar nåt spel med bollar som ska skjutas ner. i morron blir det till att gå till jobbet..

Anna sa...

Hej! Mina mornar följer exakt P1 Morgons körschema. Klockan ringer – lyssna på nyheterna, gå upp när sporten kommer. Ute ur duschen lagom till Vetenskapsradion. Bör sitta med morgonfilen när Kulturnytt börjar, och så vidare. Det får mig att komma iväg till jobbet varje morgon.
Någon sa att utan rutiner kan man aldrig vara spontan, då går all tid åt till kaoshantering. Det brukar jag tänka kl 08.04;)...