tisdag, februari 05, 2008

Mitt föräldrahem

Idag passerade jag mitt barndomshus som precis blivit tömt. Min bror har bott där de senaste åren men nu sålt. Jag fick en chock. Man såg in genom fönstren och allt var utrivet. Hela köket tömt och på väggarna hade någon ritat stora kryss och skrivit kryptiska ord. Jag antar att hela huset skall göras om. Jag stod där och tittade en lång stund på det som en gång var vårt kök. Tänkte på våra familjestunder. Middagar. Tryggheten som jag kände. Framsidan med plommonträden där jag brukade äta tills jag började skita rätt i brallan mer eller mindre. Ofta på grund av att jag inte hade någon nyckel med mig. Åt massor, blev nödig och fick panik. Jag tänkte på hur jag kröp in under solstolen när mamma satt och läste på altanen. Vi hade vita baden baden med rödblommigt tyg, var nyinflyttade och jag byggde en koja under stolen. Varför dök just dessa minnen upp kan man ju undra. Hur kommer det sig att persienner helt plötsligt bara blir trasiga? Dom hängde på trekvart nu. Trasiga persiennbitar med jätteveck. Huset töms och då blir persiennerna gula och pensionerade? Eller? Brorsan tömde det där huset för ett par veckor sedan. Nu såg det ut som om huset ville dö. Fönstren på undervåningen var igenbommade med träskivor. Senast för ett år sedan satt vi där inne. Jag, min bror och pappa. Vi talade om pappas sjukdom med ASIH. Nu är pappa borta och huset i händerna på någon överambitiös designer. Jävlar i gatan vad tiden bara drar iväg. Min barndom försvann där ikväll nu. Sista förtöjningen släppte. Husets själ var borta. Förstår någon vad jag menar? Jag vet inte vad jag skall säga. Jag ville kräkas. Det skulle ha känts bättre om vi bränt ner huset. Jag vill aldrig mer se det.

19 kommentarer:

Tyskungen sa...

Deppig Johan?
Jag har samma känsla gällande mitt familjehem. Mycket väl beskrivet av dig tycker jag.

/Klaus

Anonym sa...

Förstår precis vad du menar. Mina föräldrar som börjar bli gamla och inte så pigga längre kommer snart bli tvungna att sälja huset. Vet inte alls om jag vill vara med om det :-(

Martin J. Steer sa...

I feel your pain.

åsa sa...

jag att mina föräldras flytt liksom förtydliga det hemska och härliga att nu är jag verkligen vuxen och inte kan säga att jag ska hemhem när jag ska hälsa på mina föräldrar. nu säger jag just så, att jag ska hem till mina föräldrar. skillnad faktiskt. och det skulle inte förvåna mig det minsta om livet kommer innnbära mer förändringar. det verkar som om livet är fyllt av dem. förändringar alltså. på min skola ska de ha ett föredrag om trygghetsnarkomi. jag vet inte om jag ska gå.

S sa...

Jag känner exakt likadant med mitt barndomshem. Är fortfarande vän med en av mina gamla barndomsgrannar, och när jag ska hem till hennes barndomshem tittar jag åt andra hållet när jag går förbi vårt gamla hus...

Lox sa...

Känslan är bedövande. Man vill hålla kvar det såsom en gång var.

Föreslår en annan tolkning:

dags att gå vidare och att ett annat barn får bajsa på sig pga ingen nyckel och för mycket plommon.

Dvs lämna över huset mentalt till en ett barn som också bygger kojor på altanen. Så gjorde jag. :-)

Anonym sa...

intressant läsning...

Dr.Deo sa...

Jo, tiden går fort, men vi får hoppas att någon annan får växa upp i det där huset och ha kul.
Men visst, jag förstår dig.

Per Vidar sa...

Fantastisk text. Du kan skriva mer och berätta längre historier. Med kan menar jag at du har förmågan. Om det blir med sådan låga och känsla som i denna text kanske du inte behöver jobba dig upp i Hollywood med "fyra" som främsta merit, utan du skulle kunna toppa en boklista. Minns att jag tänkte samma sak kring några texter i ditt Sommar-program.

/P

Sanna sa...

Jag fasar för den dagen mor min flyttar från huset man kan utan och innan. Jag undrar vad som blir av det och barndomen blir väldigt långt borta.
Bara när köket renoverades till oigenkännlighet kände jag mig som en fanatisk anhängare av det gamla.

Anonym sa...

Fantastiskt vad fäst man blir av ungdomens prylar, hus etc, farsans gamla diaprojektor, storblommiga tapeter mm. Tänk er själva när era barn drömmer sig tilbaka till den platta 40 tummaren, DVD, inredningstidningar där allt var vitt, vita väggar med vita soffor och en vit tavla. Jag har aldrig sett morsan så glad som när vi flyttade, släpp huset! ungdomens minnen är just bara minnen, mins dom som dom va, är kan krass då???

Anonym sa...

ja fyfan vad bra skrivet. var med om precis detsamma i sommras och kanner igen mig totalt. kandes skont att lasa det har.

Erik Ahrnbom sa...

Eftersom familjen studsade runt mellan olika lägenheter på Klostergården i Lund har jag ingen direkt känslomässig koppling till ett hem. Men jag förstår känslan. Den kan också kopplas till en plats. I mitt fall Klostergården.
Jag tror att man återvänder dit sen. I skallen, när man blir senil. Det är dessa gamla minnen man kommer att kommunicera med i blåbärskrämen på servicehuset Opalen år 2054.
Sorgligt kanske, men också lite försonande.

maria sa...

jag förstår percis vad du menar. mitt föräldrahem såldes för ett år sen när mina föräldrar skiljdes och min största trygghet i de senaste 17 åren var som bortblåst. helt sjukt vad man kan känna sig tom innuti.

Wilhelmina sa...

Finns något heligare än föräldrahemmet? För min egen del blev det ett trist avsked med inslag av död och missbruk.....jag kan nog aldrig riktigt förlåta....skulle ALDRIG utsätta mina "barn" för det utan hoppas att de skall få njuta av ett föräldrahem så länge de vill.

Fia Palm Steneroht sa...

Jag var så säker på att mina föräldrar skulle deppa i hop totalt efter de att de sålt. Speciellt min pappa eftersom mamma var pådrivande. Men så sa min pappa till mig när vi satt i Stora Mossen i deras nya lägenhet att - det är väl klart att det känns, men det är nog värre för er som växte upp där.

Nu när jag har barn och föreslår att vi kanske ska flytta till större och kanske lämna Söder så får de panik och säger att vi kan ju inte flytta från VÅR lägenhet.

Så märkligt.

Själv drömmer jag oftare om min första egna fina lägenhet på Folkungagatan än barndomsvillan i Bromma. Men jag går åt andra sidan aldrig aldrig förbi den.

Tack för bra läsning.

E sa...

Jag letade efter någon som kunde beskriva det jag går igenom nu. Och det gör du. Och jag inte bara ville kräkas. Jag låg hemma i två dagar - innan auktionsfirman som skulle röja ut kom - och kräktes.

Godot sa...

Vi behöll barndomshemmet i 12 år, min bror och jag. Jag drömde ångestfylldadrömmar om att vi sålde huset till främlingar. Till slut sålde vi kåken till en barndomsvän och hans familj. Han hade växt upp i grannhuset så det kändes helt rätt på ngt sätt... Barndomsvännen m familj har renoverat huset m kärlek. Idag blomstrar mitt barndomshem och två barn bor i de rum där brorsan och jag en gång bodde. Cirkeln är sluten.

Anonym sa...

Mina föräldrar ska sälja mammas föräldrahem och det är fruktansvärt att skiljas från äppelträden, syrenerna, verkstan med morfars alla gamla verktyg, köket där radion alltid är på, fågelsången, rådjuren ute på fältet. Ett tidigt barndomsminne: jag står ute i det daggvåta gräset en tidig sommarmorgon, humlorna surrar och luften är mättad av söt blomdoft. Det är mycket varmt redan och solen värmer mitt ansikte.
Åh, vad jag kommer sakna det här stället, det känns som att något bryts sönder djupt inuti, i grunden.