Att våga möta sina demoner

Jag har aldrig uppskattat mim eller så är det precis det jag har gjort. Jag har i alla fall varit kluven. Så kan vi säga. Mim är ju vidrigt men samtidgt lite roligt. Jag har i alla fall inte kunnat avfärda mimen helt så därför framförde jag en önskan till prouktionsteamet i Hjälp om att få göra en mimsketch fullt ut när vi skulle spela in omgång 2. Det gick dom med på. Jag ville inte att vi skulle använda statister. Utan det skulle ske på riktigt. Bara jag, ett torg och flanerande männsiskor. Jag valde den värsta sorten av mim. Nämligen den som förföljer och härmar andra människor. Det är den jag sett mest av. Framförallt i Barcelona.

När vi var klara så hade jag nästan åkt på spö av en genuin mimhatare som attackerade mig trots att han såg filmkameran. Men det som var mest förvånande för mig var att jag faktiskt var väldigt bra på detta. Jag var grym. The natural. Det oroar mig lite. Jag har helt enkelt talang för torgmim. Det var en oväntad och lite obehaglig upptäckt. Nu har jag i alla fall sagt det och bilderna (foto: Frida Von Koch Hasselwall) talar ju sitt tydliga språk. Jag har hittat hem.