Jag är märklig

Jag körde stand up på Norra Brunn igår. Det gick. Det är verkligen märkligt att jag kunde koppla bort alla privata funderingar, stänga av mitt privata jag och istället bli glad och uppsluppen. Jag körde väl en 45 minuter med lite publiksnack i början. Jag blev vaken och glad när jag stod på scenen. Jag märkte efteråt att jag inte vid något tillfälle hade tänkt på allt det jag normalt går och funderar på. Min sorg. Allt. Borta. Under 45 minuter. Igår fanns bara jag på scenen och publiken framför mig. Jag trodde inte det skulle vara så. Jag ligger ju ganska nära mig själv när jag gör en stand up. Det är inte mitt privata jag naturligtvis men... nära. Personligt men inte privat kan man säga. Jag har ju konstaterat tidigare här att jag kan spela under extraordinära omständigheter men då var det frågan om en inrepeterad pjäs. Ett upplogat spår som jag kunde gå. Det fanns ett räcke att hålla sig i. Att göra en Stand up är inte samma sak. Det kräver en betydligt större flexibilitet och vakenhet. Man måste lyssna lite mer och man måste kunna ge respons på kommentarer. Jag hade aldrig klarat att köra en stand up då den 6 sept. Aldrig. Men igår gick det igen. Jag har de senaste veckorna allvarligt funderat över om jag verkligen skulle ställa mig på en stand up scen igen. Jag har inte skrivit ett skit. Jag har inte känt någon som helst lust. Jag har inte känt mig levande på det sättet som jag brukar, så det var en stor upplevelse för mig att gå upp igår och märka att jag har det kvar... förmågan. Det har jag. Glad som fan för det. Lägger upp ett klipp här med lite småsnack jag körde innan jag drog mitt material. Om det nu kan vara av intresse.