tisdag, januari 29, 2008

Fest



Såg att någon lagt upp denna scen från Fyra Nyanser Av Brunt på Youtube. Den är väldigt rolig tycker jag. Notera dörrklockans melodi. Tomas skrev och döpte den till Anna Landins Theme. Hade vi givit ut filmens musik på CD så hade den lilla tondöva visan garanterat varit ett eget spår.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Frågan är ju vem som är mest fuckad av Kjell och Ray. Klockrent möte två udda typer emellan. :)

Anonym sa...

Fyra nyanser av brunt är, tillsammans med Sånger från andra våningen, Sjunde inseglet, Utvandrarna och En kärlekshistoria, den absolut bästa svenska filmen som någonsin gjorts. Extremt jävla bra film. Tack för det. /Oskar

Anonym sa...

Jag håller med Oskar (vilket faktiskt råkar vara mitt tredjenamn). Fyra nyanser av brunt är otroligt bra och din roll som Ernst är fantastisk. Scenen med bankjobbet tänker jag på så fort jag går in på en bank eller kommer in på en diskussion om rekrytering. Här kommer det klippet, tyvärr missar man det bästa när du säger nåt i stil med "Men vad skall en sån som jag som ta vägen?" Leendet man just hade förvrids till blodigaste allvar och man påminns om alla de socialt avvikande människor som aldrig passar in någonstans.

http://www.youtube.com/watch?v=vE5HOdzeEJ0

Ytterligare fina roller är Kaminmannen och Ensamseglaren, jag ser gärna om dem då och då, de är helt enkelt underbara!

Anonym sa...

Ledsen alltså men axeln(!), gul kofta och klyschorna som haglar ("jordvärme, drar ner kostnaderna avsevärt.." hahaha!) Det här är fan bland det roligaste jag har sett! Filmen är en stark fyra (av fem)!

Anonym sa...

HAHAHAHAHAHHAHAHAHAHHAHA!
ding!

di-di-di-di-do-do

Anonym sa...

Nästan en månad gammalt inlägg, jag vet, men jag såg om Fyra nyanser av brunt förra veckan med ett gäng vänner och fan vad vi skrattade. Jag kan spola om scenen vid matbordet där Kjell pratar med sonen hur många gånger som helst. Den är underbar. Det är som bröderna Coen när dom är som bäst. Jag ställer Fyra nyanser av brunt i samma hylla som Barton Fink vilken dag som helst. Samma blandning av djup och humor på samma gång. Och man kan se den 3-4 gånger och ändå snappa upp någon liten detalj som man inte märkt tidigare som är fantastisk. Och Kjell Levrèn är odödlig.

När jag såg den här gången tänkte jag på att han som spelar sonen är felfri filmen igenom. Han är jävligt duktig. Det är förvisso skicklig regi bakom men ändå. Bara hans kroppsbråk, dom små subtila sakerna gör han så bra.

Anonym sa...

Ångrade mig, vad fan säger jag, den är bättre än Barton Fink.

Carl-Johan Sveningsson sa...

Haha, jag kommer från Gnosjö ursprungligen och får krupp varje gång jag ser speciellt den här scenen. Så fruktansvärt bra!