lördag, november 10, 2007

Upp och ner

Mitt humör är som en riktig berg och dal bana. Nu är det på botten... igen. Jag fattar inte varför humöret inte kan hålla sig på en jämn och behaglig nivå. Lagom. Antingen blir jag manisk och på eller så blir det tvärstopp. Nu har jag varit dålig i en vecka och ikväll på teatern så var jag allt annat än inspirerad. Jag var på uselt humör. Ville bara gömma mig under ett täcke och blunda. Det tar emot då att knata sig igenom två föreställningar på en dag. Jag vet att jag borde vara salig över att ha ett sådant fint jobb i en sån fantastisk produktion och det är klart att jag är stolt och lycklig över det men nu har vi avverkat över 200 föreställningar och man får påminna sig varje gång om att det faktiskt sitter 900 personer i publiken som ser det hela för första gången. Jag brukar smita ut i en sk avantloge då och då och titta lite från publikhåll på en del scener som jag inte är med i för att påminna mig om vad vi gör. Saker och ting ser HELT annorlunda ut från publikhåll. Det är så lätt att man glömmer bort det. Faktiskt. Vi skådespelare går in genom en helt annan entré på teaterns baksida och har ett minst sagt bedagat gemensamt utrymme med en kaffebryggare som ser ut att ha bryggt en miljon kaffekannor. Linoleumgolv och svampade gula väggar. Trasiga ikealampor som är felplacerade så när man reser sig ur soffan slår man i dom med huvudet. Varje jävla gång. :-) Min loge är en kal cell med vita betongväggar på tre kvadrat. Det är teatern för mig. Alltså en helt annan bild än den som publiken möter från huvudentrén. Det är samma hus. Samma föreställning men två helt olika världar. Ett besök i den där avantlogen justerar obalansen en aning och man förstår varför man är där. Det kanske låter konstigt men så är det. Jag älskar verkligen att spela teater. Jag anser att en skådespelares artistiska konst är magisk och underbar. I det avseendet är jag helt okritiskt pretentiös. Jag älskar att gestalta och jag är stolt över att vara en entertainer. Att lyssna på publiken och försöka toppa mig själv varje gång. Det är mitt jobb och jag älskar det. Ändra och putsa för att det skall bli levande. Det är alltid lika kul. Men ikväll var det svårt. Totalt orkeslös och med en röst som svek mig så fort jag fick feeling. Jag är helt knäckt här men det blir nog bättre bara jag får sova ut. Publiken var det i alla fall inget fel på. Vad skall man säga när de ställer sig upp och ger stående ovationer i slutet. Ja, just det. Vi gör ju en jävla rökare till föreställning... det hade jag visst glömt bort i min iver att fila på detaljer.

Avslutningsvis så vill jag bara säga att efter att ha sett den omfattande dos med TV humor som serveras just nu så är det i alla fall en person som utmärker sig. Henrik Dorsin. Den killen är bra. På riktigt. Han är så bra att man inte ens blir avundsjuk. Bara glad.

Jag är melankolisk nu. Känner ni det? God natt.

7 kommentarer:

Anonym sa...

När humöret åker berg-och dalbana brukar doktorer rekommendera Lithium eller annan humörstabiliserare, något för herr Rheborg att prova? Då får du med all säkerhet ett humör som varken går upp eller ned. Nackdelen där är ju då att du aldrig känner dig uppåt...pest eller kolera med andra ord...Ha en trevlig höst!

Anonym sa...

Är inte artisteri beroende av just de toppar och dalar du beskriver. Schyffert verkar ju vara inne på samma sak. Man brinner som en fackla för att sen hamna i kreativ koma. Aldrig någon ro. Aldrig något mittemellan. Jag känner igen mig i det dåliga samvetet över att klaga på det perfekta jobbet. Men utan det samvetet skulle jag vara odräglig. Och jag tror inte att jag är det. Och jag tror inte du är det heller.

Zabina sa...

Jag vet att du har skrivit att du mår bättre nu, men jag ville ändå lämna ett avtryck och säga att vi är många som kan känna så ibland. Bara försök komma ihåg att vi är så många som älskar det du gör, och även om du inte är på topp alla gånger, så har du en hög lägstanivå. Det krävs oerhört mycket kraft för att göra det du gör, att låta andra glömma sina problem ett par timmar och dras in i en föreställning, samtidigt som du själv inte mår bra.

All cred till dig Johan, jag skickar med en virtuell kram full av stöd och tröst! :)

Manfred sa...

Henrik Dorsin lever sitt liv och det är fräckt att du har en blogg där vanliga människor kan lägga kommentarer.

Anonym sa...

Jag kan förstå det du talar om, att humöret sviker en.
Men seriöst inte är medicinen på så vis att man varken känner sig glad eller ledsen, vem väljer då att ta den.
Mitt humör har verkligen pendlat upp och ner på sistone, inte vet jag vad det kan bero på, man kan känna sig så bra och förväntansfull och inom kort kan allt bara gå åt skogen och man känner sig något enormt nedstämd, är det sen höstdepression på gång???

Bawa sa...

Fint skrivet och snygg blogg! Det känns ibland som att det de djupa dalarna, höga bergen och allt däremellan humörmässigt bidrar till ens kreativitet.

Blev tipsad om din blogg via en kille jag jobbade med idag. Får ta en promenad på Hornsgatan och titta in i den där affären Konst och Folk om den fortfarande finns.

Jättefina bilder hursomhelst och tack för senast:) Kram

Bawa sa...

Fint skrivet och snygg blogg. Det känns ibland som att det de djupa dalarna, höga bergen och allt däremellan humörmässigt bidrar till ens kreativitet.

Fick din bloggadress av en kille jag jobbade med idag. Får ta en promenad på Hornsgatan och kika in i den där affären Konst och Folk.

Jättefina bilder hursomhelst och tack för senast:) Kram